widellfrida

Vi hade fått en tid för igångsättning klockan 10 på måndag morgon och därför hade vi bestämt med mamma och pappa att de skulle komma runt 9 för att ta hand om barnen. 

Jag hade haft några förvärkar under söndagen, men ingenting att lägga större vikt vid. Dock startade värkarna igång klockan 5 på morgonen med 10 minuter mellan, så förlossningen hann ändå starta igång av sig själv innan vi kom in till sjukhuset. 

Väl där fick vi ett rum där jag undersöktes och fick ctg för att mäta bebisens puls samt mina värkar. Det konstaterades att det inte behövdes någon igångsättning i och med att det redan var igång och vid 12 tog de hål på hinnorna så att vattnet gick. 

Sen eskalerade allt! 

Redan direkt efter att vattnet gick fick jag kraftigare värkar, men också tätare. Men jag hann i alla fall äta lunch vid kvart över 12 innan jag inte fick någon återhämtning alls knappt. Jag vet inte riktigt vad tiden var när beslutet om ryggmärgsbedövning togs, men det kändes som en evighet innan narkosläkaren var på plats.

 Under tiden märktes det på bebisen i magen att han var lite stressad och vid värkarna gick pulsen ner ibland. Inget direkt ovanligt, men något de höll noga koll på hela tiden. 

Till slut kom i alla fall narkosläkaren och de satte efter mycket om och men en ryggmärgsbedövning. De diskuterade lite fram och tillbaka vilken bedövning de trodde skulle passa bäst, och försökte nog involvera mig i beslutet också men jag hade alldeles för ont för att reagera särskilt mycket. Jag låg och blundade och ville bara att allt skulle vara över. 

Till slut satte de i alla fall bedövningen och sen blev det helt galet. 

Av bedövningen fick jag ett blodtrycksfall som gjorde att både jag och bebisen fick låg puls. Barnmorskan tryckte på larmknappen och in rusar mängder med läkare, barnmorskor och annat folk. Jag såg inget för jag låg fortfarande och blundade, men jag hörde ju ungefär vad som hände. Dessutom var det en barnmorska som försökte prata med både mig och Victor om vad som hände. 

De satte något slags dropp på mig, och mätte hela tiden mitt blodtryck för att hålla koll. Detta gjorde att jag fick kramp i handen på den sidan där både dropp och blodtryck satt, vilket störde mig enormt mycket. En barnmorska frågade hur jag mådde men jag kunde inte riktigt svara på det. Jag sa: "jag har kramp i handen...." 

Bebisen fortsatte ha låg puls så jag fick, med ett undertryck på 30, vända mig och prova att ligga på alla möjliga sätt för att kunna underlätta lite för bebisen där inne. Jag fick dessutom någon slags medicin som skulle hjälpa till. De berättade att jag kunde få hjärtklappning av den, så då hade Victor blivit orolig. 

Jag hörde hur personalen var stressad, men till sist höjdes pulsen igen. 

Dock sa de att bebisen var stressad och behövde komma ut fort. De tog mjölksyreprov på bebisens huvud 2 gånger och konstaterade att han behövde komma ut så snabbt som möjligt. De pratade om sugklocka och så blev fallet. Det behövdes dock bara en gång eftersom jag tydligen var "så bra på att krysta". Tackar, tackar! Tackar, tackar! 

Liksom Julian så hade Collin navelsträngen två varv runt halsen, så det hade väl inte heller hjälpt till 😅

När allt väl var över så mådde både jag och bebisen bra, tack och lov! Då kom nästa problem. Moderkakan ville inte lossna och komma ut 😅 så då togs beslutet att jag skulle skickas upp på operation för att ta ut den. 

Bebis och Victor lämnades nere på förlossningen och jag fick åka upp.

 Väl där fick jag ryggmärgsbedövning och då kom moderkakan ut av sig själv. Tydligen rätt vanligt 😊 

De passade på att sy ihop mig på operationen, i och med att man måste klippa upp musklerna för att komma åt med sugklockan. I övrigt så hade jag inte fått någon bristning så det var ju bra! 

Barnmorskan som både körde upp mig och hämtade mig från operationen sa lite skämtsamt att jag "såg gladare ut nu" än under förlossningen. Jo, tack! 

Hon sa också lätt fnissande: "förlåt att jag skrattar lite, men ditt största bekymmer under förlossningen var kramp i handen! Där ligger du, knappt med puls, och stör dig på lite kramp i handen!" Det kunde vi båda se det komiska i, nu när allt hade gått så bra 😅 det skrattade vi gott åt i hissen påväg ner till förlossningen igen. 

Väl nere på förlossningen fick vi det berömda efter-förlossnings-fikat, som ju egentligen bara består av vanliga mackor och saft, men aldrig har mackor och saft smakat så gott innan! 

 Sen fick vi åka upp till BB. Vi stannade en natt och sen fick vi komma hem. Så himla skönt! 

Så det hände en del! Men allt gick så fort så jag hängde inte riktigt med. Men i slutändan så slutade ju allt bra! 

Tacka vet jag sjukvården! Vem vet hur det hade slutat utan den? 

Collin ❤️