widellfrida

Som jag sa tidigare i veckan är jag och Victor dränerande på energi just nu. Och jag kanske ska ta det från början. 

Förra onsdagen var det dags för rutinultraljud, som man ju gör runt v. 20. På grund av corona var jag tvungen att gå själv, men det kändes ganska lugnt. Väl där kunde barnmorskan se att det inte var så bra. 

"Det här ser inte ut som det ska. Jag säger det på en gång så att du vet det."

 Urinblåsan är väldigt stor på bebisen och även njurarna är stora. Det blir ett läkarbesök inbokat på fredagen, och då ska victor få följa med. Barnmorskan upprepar flera gånger att det inte ser ut som det ska, att det inte ser så bra ut, men att hon inte kan säga så mycket mer. 

Två lååånga dagar går, det blir fredag. Victor får stanna utanför ingången till mottagningen. Jag säger till läkaren att Victor skulle få följa med, men hon säger att han får vara med via telefonen istället. "Partnern får bara vara med om det är riktigt illa. Och det hoppas vi ju att det inte är!". 

Det var det tyvärr, och Victor hämtades in.

 "Prognosen är jättejättedålig för det här barnet." Han har en avvikelse i urinvägarna som gör att han inte kan kissa, vilket leder till en otroligt utspänd urinblåsa, urinledare och njurar då urinen pressas tillbaka. Ena njuren har knappt någon njurvävnad kvar, och den andra kommer så småningom se likadan ut.

 Utan att kunna kissa kommer dessutom fostervattnet att försvinna, vilket ju barnet behöver för att kunna andas och utveckla lungor. Återigen säger läkaren att "prognosen ser väldigt illa ut." Och vi förstår att det här barnet i princip är dödsdömt. 

Det bokas ändå in en ny läkartid fem dagar senare för att se om det mot förmodan skulle förbättras. För att göra det måste det ju på något mirakulöst sätt bli ett hål i urinvägarna, så vi lämnas med inte mycket hopp och ännu längre väntan och fler långa dagar. 

Onsdagen kommer. Läkarundersökning igen, med en ny läkare. Hon säger i princip samma sak, men det ser ut att ha blivit ännu lite värre. Urinblåsan sträcker sig nu över naveln, ena njuren är så stor att den pressar upp magsäcken mot hjärtat. Det kommer inte gå. "Med en njure kan man ju leva, men utan två så går det ju inte", säger läkaren.  Vi visste ju det. Sen i fredags har vi pratat om vad som kommer ske och om minneslundar. Och trots det tänker man ändå: "Men tänk om."

Victor frågar vad som kommer hända nu. Ja, säger hon, det beror ju på vad vi beslutar oss för, för ingen läkare kan ta det beslutet åt oss. Vi får egentligen bara höra tre alternativ. Antingen gör vi en sen abort (vilket man får göra fram till v. 23), eller så dör barnet i magen. Om barnet mot förmodan skulle klara sig genom en graviditet kommer han med största sannolikhet inte göra det särskilt länge efter en förlossning. 

Vi hade ju inget val. De säger att det är vårt val, men det finns ju inga alternativ. Orden "sen abort" gör mig faktiskt rätt arg. Jag älskar vår aborträtt, det ska vara upp till var och en om man vill ha eller klarar av att ha ett barn.

 Men vi VILL ha vårt barn. Det är egentligen inte vårt val att göra abort. Det är vårt val men inte vår vilja. Vi tvingas in i det. Det borde finnas ett annat ord för vad vi kommer gå igenom. 

Hur som helst är det nu det som väntar. Men återigen är det några långa dagar framför oss. Idag har vi träffat kurator och imorgon ska jag träffa barnmorskor och läkare, för att sedan på lördag äta medicin för att starta igång allting. På måndag sker själva aborten/förlossningen. Jag kommer ju faktiskt föda ut barnet, även om han inte kommer leva. Det är förjävligt. 

Då kommer jag vara i v.22. 

Trots allt som händer så försöker vi ändå se det som är bra. Det var bra att det upptäcktes nu och inte ännu senare. Det är bra att vi har så fina människor runt omkring oss som stöttar oss. Det är bra att få gå och lägga sig i nybäddade lakan och ta en milkshake på stan. Och framförallt: det är bra att vi har Julian! Han gör allt bättre, utan att ens veta om det ❤ 

 

Det kommer vara en tuff tid framöver. Vi kommer kollapsa på badrumsgolvet av gråt och vi kommer le och ha kul med Julian och andra nära. För trots allt kommer livet inte sättas på paus för oss. Det pågår hela tiden, och vi kan inte stanna.

 Och man får faktiskt lov att känna flera saker på samma gång. Jag kan vara förkrossad och ledsen och samtidigt uppskatta livet och ha kul på ett badhus. Faktiskt. 

Ta hand om er ❤